Hopp om förändring i Burma

Det händer väldigt mycket just nu omkring oss. Vi lever nära en stor konflikt, nämligen konflikten i Burma. Det är speciellt oroligt vid gränsen till Thailand, alltså bara några mil hemifrån oss. Vi märker dock inte mycket av dessa oroligheter, eftersom vi bor på den säkra sidan av gränsen. Men eftersom vi jobbar och umgås med karener (den folkgrupp som är bland de mest utsatta i Burma) känns det ändå väldigt nära.

Igår fick jag lite nya perspektiv på det hela, då vi gjorde en resa till ett av flyktinglägrena. I lägret som kallas för Mae Ra Moe lever ca 20 000 karener som har tvingats fly från Burma av politiska skäl. Vi åkte dit tillsammans med svenskgruppen, men in i det sista var det osäkert om vi skulle få komma in. Den thailänska staten vill helst inte ha besökare där överhuvudtaget. Vi kom i alla fall in, men vi blev tillsagda att inte ta några foton.

Vägen dit var inte så bra...

                                                               På väg in i flyktinglägret

Till ytan påminde lägret om en väldigt stor karenby. De verkar  ha ett fungerande samhälle på så vis att det finns skolor, affärer och en sjukvårdsklinik. Nästan som ett vanligt samhälle. Men det är inget vanligt samhälle, människorna har inte valt att leva där, de är inte fria. Faktum är att de måste leva där om de vill leva alls. För att återvända är inte möjligt och de är inte fria att bo någon annanstans.

Den 7:e november är det val i Burma. Detta val ger hopp hos flyktingarna, hopp om att få återvända hem. Men med allra största sannolikhet kommer inte något att förändras, eftersom detta val med allra största sannolikhet är uppgjort. Detta betyder att etniska minoritetsfolk och oliktänkande antagligen kommer att fortsätta att leva på ständig flykt.

Men hur länge ska människorna i Burma behöva leva under dessa förhållanden? I ett samhälle byggt på diktatur och förtryck, i ett samhälle utan yttrandefrihet och med brist på medmänsklighet?

Det kan tyckas att förändring verkar omöjligt. Men, ingenting är ju omöjligt. För att något ska förändras gäller det att världen får upp ögonen för konflikten och att vi är villiga att göra något åt detta. För regeringen i Burma är trots allt inte helt okänslig mot internationell kritik. Så länge konflikten i Burma uppmärksammas internationellt, finns det hopp om förändring.   

Peace out
/Louise