Hemma igen

Vi är tillbaka i Mae Sariang nu och imorron ska vi börja undervisa igen, nu var det ju en vecka sen! Idag tänkte vi gå till hostlet på gudstjänst, men när vi kom dit var det knappt någon där. Så vi tänkte att vi skulle gå till kyrkan där de var. Men vi råkade gå till fel kyrka! Men det gjorde inte så mycket, och vi träffade faktiskt några av eleverna där. Efter gudstjänsten var det lunch och vi fick (som vanligt) specialbehandling. Vi fick sitta vid ett uppdukat bord tillsammans med pastorn och några andra. Jag gillar inte att alltid bli behandlad annorlunda, men det är nog inte så mycket att göra åt det. Det kan ju uppfattas som oförskämt om vi inte tar emot deras gästvändlighet. Så det är bara att tacksamt ta emot! Men det känns lite dumt att man aldrig får diska sin egen tallrik...

Efter kyrkan cyklade vi till marknaden för att köpa mat. Tyvärr går Johannas cykel sönder hela tiden, så just nu har vi bara en. Vi åkte båda två på den ena cykeln, vilket inte direkt gjorde att vi fick mindre blickar på oss... Det roligaste var nog på hemvägen när jag satt bakpå cykeln och höll i en riktigt stor påse med toapapper! Vi blev uttittade kan jag säga! ;)

På kvällen gick vi till hostlet för att vara med på elevernas "lekkväll". Vi förstod inte så mycket av vad lekarna gick ut på, även då vi fick det förklarat för oss, vilket gjorde att vi blev lite mer åskådare än deltagare ibland. Men det gjorde inget, det var verkligen hur kul som helst ändå! De lekte ganska många "bjuda på sig själv-lekar", som tex kunde gå ut på att sjunga, dansa eller säga vilken kille/tjej man gillar, inför alla. Det var så kul för alla var väldigt uppmuntrande och verkligen peppade varandra! De är härliga, våra elever!

Nu måste jag sova så jag orkar planera lektioner imorron.. Och juste, grattis pappa så mycket på farsdag! :) Godnatt!

Lite bilder...

Jag skrev förut om när vi var och besökte flyktinglägret, och att vi inte fick fota där. Men de sa sedan att det var okej att ta några bilder om vi var diskreta. Typiskt nog glömde jag kameran i bilen... men jag passade istället på att ta lite bilder från bilen när vi var påväg ut ur lägret. De tänkte jag dela med mig av här:

Shopping day in Chiang Mai!

Igar flyttade vi fran Ernviks hus for att bo tva natter pa Riverside Guest house, innan vi aker tillbaka till Mae Sariang. Vi kande att vi (framfor allt Johanna) ville vila upp sig lite innan vi aker hem. Dessutom hade vi mycket shopping att gora, eftersom allt verkligen inte finns i MS. Vi behovde klader, hushallsprylar, mat och bakingredienser. Tyvarr kan man inte hitta allt det har pa samma stalle, sa det blev mycket farande i staden. Forst akte vi till Central, ett stort shoppingscenter, dar vi gjorde lite kladshopping. Sedan akte vi till Carrfour, dar vi kopte mat och hushallsprylar. Efter det akte vi till Yok och handlade diverse bakingredienser och lite annat. Yok ar en valdigt bra affar eftersom den har manga vasterlanska varor till rimliga priser. Efter detta akte vi till busstationen och bokade biljetter hem till imorron. Allt detta hann vi med pa 4 timmar -ganska effektivt! Tillslut hade vi sa manga pasar sa ni kan tanka er att folk kollade!

Det blev mycket Song Teow och Tuk Tuk idag (Song Teow = minibuss/taxi, Tuk Tuk = ett litet fordon pa tre hjul). Det ar valdigt billigt att aka dessa fordon, det kostar val i genomsnitt runt 30 baht (ca 6 kr) i staden. Men det hander ganska ofta att chafforna sager dyrare priser till turister. Generellt ar det nog sa att om man fragar om priset innan, eller om chafforen sager ett pris innan, blir det dyrare (aven om man lyckas pruta lite). Man far oftast det riktiga priset om man inte fragar forran efterat. Det ar lite klurigt det dar, men hur som helst handlar det oftast bara om nagra kronor. Det ar lite kul att man kan bli sa irriterad nar det ar 20 baht dyrare an vanligt (vilket ar typ 4,50). Men man vanjer sig fort vid att det ar sa billigt i detta land! Och vi ar ju faktiskt inga turister...aven om kanske ser ut som sana!

En sak som alltid ar lite kul nar man ska aka Tuk Tuk eller Song Teow ar nar man sager ett stalle dit man ska, som har ett engelskt namn, tex Central eller Riverside Guest house, sa forstar de ibland inte eftersom man inte har thailanskt uttal. Aven fast det ar engelska ord sager de kanske "Cintaaah" istället for "Central" och "Livasaaaay" istallet for "Riverside". Och det ar ju ironiskt nog vi som uttalar fel, fast det egentligen ar ratt, jag menar, det ar ju ratt for dem. Andra ord som blir roliga ar till exempel: "Ram hospital" = "Laam hopitaah", "Thung hotel road" = "Tongh hoteee lood" osv. Engelska med thaibrytning alltsa!

Om ni undrar varfor jag inte kan skriva alla bokstaver ar det for att jag sitter pa ett internetcafe. Jag struntade dumt nog i att ta med min dator hit. Aja, nu ska jag sluta innan det blir allt for "dyrt".

Kram Louise

Planer ändras hela tiden

I söndags var både jag och Johanna inställda på att åka till Laos och fixa våra visum (trots Johannas sjukdom), vi såg liksom inte att vi hade något annat val. Vi gick upp väldigt tidigt och tog bussen från Mae Sariang till Chiang Mai (ca 4 h). Sedan åkte vi till Ernviks hus för att vila oss i några timmar. När vi väl hade kommit dit pratade vi med Ulrika som sa att det var bäst att vi bokade om våra biljetter. Det skulle helt enkelt inte funka att åka 12 timmar i en minibuss i det tillståndet som Johanna var i.

Sedan åkte vi till sjukhuset för att undersöka om Johanna hade Dengue eller Malariya. Men det hade hon inte som tur var. Hon skulle dock komma tillbaka om hon inte mådde bättre. Så på tisdagen åkte vi tillbaka till sjukhuset och då ville de genast skriva in henne! Jag måste bara säga att de är lite väl försiktiga på thailändska sjukhus... De ville helst inte släppa iväg oss några timmar för att kunna gå till immigrationen och förlänga våra visum som vi var tvungna att göra eftersom de gick ut just den dagen... Tillslut lyckades vi i alla fall komma ifrån, och nu kan vi åtminstone stanna i landet till den 9:e december, alltid något!

Johannas diagnos var i alla fall typ vätskebrist mm. så de ville att hon skulle sova över på sjukhuset, och jag fick göra henne sällskap. Eftersom vi inte var förberedda på att sova över så hade vi inte med oss några saker, så jag lånade en fin sjukhusdräkt, samma som Johanna var tvungen att ha på sig (ljusblå i storlek L med små humlor på) att sova i!  Jag måste säga att trots den extrema försiktigheten och generositeten av att skriva ut mediciner, finns det mycket positivt med den thailändska sjukvården: korta väntetider och väldigt omhändertagande personal.

Doktorn ville helst se att Johanna blev helt frisk innan hon blev utskriven, men vi lyckades komma ut från sjukhuset dagen efter, efter tjatande och hjälp från Otto och Ulrika. Puh! Ett så långt dygn har jag inte upplevt på länge! Jag har helt klart haft mina tråkigaste dagar här i Thailand hittills! Så nu är det bäst för Johanna att hon blir helfrisk väldigt snart, haha! (men det ser ljusare ut nu i alla fall).

Vi kommer antagligen att stanna några dagar i Chiang Mai innan vi åker tillbaka till Mae Sariang. Vi kommer inte tillbaka med 3 månaders visum som det var tänkt, men vi har visum i alla fall! Som ni märker ändras planer väldigt fort här. Det var allt för stunden, ha det bra!

Kram Louise

Off to Laos!

Min dag har faktiskt mest bestått av tvätt. Jag har handtvättat till och från hela dagen! Jag vaknade idag vid tio-tiden, av att det knackade på dörren. Jag var så trött att jag först inte brydde mig om det, men det slutade aldrig knacka så tillslut gick jag upp. Utanför stod Bee (hostelföräldrarnas 10-åriga dotter). Hon har inte kommit hit på hela veckan så jag hade nästan glömt att hon brukar vara här. Efter ett tag kom lillsyrran också, Ben. De hjälpte mig att laga lunch, vilket var bra! Men de äter mycket! De tycker alltid att vår mat är jätte god, den är ju lite ovanlig om man jämför med karenmaten de brukar äta. De var i alla fall här större delen av dagen. Vi var nog inte så roliga, Johanna stackarn är sjuk och har legat i sängen hela dagen och jag tvättade ju som sagt typ hela tiden!

I alla fall var planen att vi skulle åka till Chiang Mai idag, men eftersom Johanna är sjuk så åker vi imorn bitti istället. Usch, va mycket resande det kommer bli imorron... Först fyra timmar med buss till Chiang Mai, sedan (klockan sju på kvällen) minivan i tolv timmar tror jag. Hur som helst går vanen inte till Laos utan till en stad i Thailand som ligger väldigt nära gränsen. Sedan ska vi åka vidare över gränsen till Laos, till huvudstad Vientiane där den thailändska ambassaden ligger.

Jag hoppas att allt ska gå bra och att vi får stanna i landet i 3 månader denna gång! Men jag är lite nervös... Man vet ju aldrig hur det kommer att gå, om det är lätt eller svårt att få visum och hur långt vi får. Aja, det borde gå bra. Det är svårt att säga hur länge vi blir borta, men det kan nog ta några dagar om man räknar med allt resande också. Wish us luck!

P.S. Ägna en tanke åt folket i Burma imorgon, när det så kallade "valet" ägs rum.

 

Hopp om förändring i Burma

Det händer väldigt mycket just nu omkring oss. Vi lever nära en stor konflikt, nämligen konflikten i Burma. Det är speciellt oroligt vid gränsen till Thailand, alltså bara några mil hemifrån oss. Vi märker dock inte mycket av dessa oroligheter, eftersom vi bor på den säkra sidan av gränsen. Men eftersom vi jobbar och umgås med karener (den folkgrupp som är bland de mest utsatta i Burma) känns det ändå väldigt nära.

Igår fick jag lite nya perspektiv på det hela, då vi gjorde en resa till ett av flyktinglägrena. I lägret som kallas för Mae Ra Moe lever ca 20 000 karener som har tvingats fly från Burma av politiska skäl. Vi åkte dit tillsammans med svenskgruppen, men in i det sista var det osäkert om vi skulle få komma in. Den thailänska staten vill helst inte ha besökare där överhuvudtaget. Vi kom i alla fall in, men vi blev tillsagda att inte ta några foton.

Vägen dit var inte så bra...

                                                               På väg in i flyktinglägret

Till ytan påminde lägret om en väldigt stor karenby. De verkar  ha ett fungerande samhälle på så vis att det finns skolor, affärer och en sjukvårdsklinik. Nästan som ett vanligt samhälle. Men det är inget vanligt samhälle, människorna har inte valt att leva där, de är inte fria. Faktum är att de måste leva där om de vill leva alls. För att återvända är inte möjligt och de är inte fria att bo någon annanstans.

Den 7:e november är det val i Burma. Detta val ger hopp hos flyktingarna, hopp om att få återvända hem. Men med allra största sannolikhet kommer inte något att förändras, eftersom detta val med allra största sannolikhet är uppgjort. Detta betyder att etniska minoritetsfolk och oliktänkande antagligen kommer att fortsätta att leva på ständig flykt.

Men hur länge ska människorna i Burma behöva leva under dessa förhållanden? I ett samhälle byggt på diktatur och förtryck, i ett samhälle utan yttrandefrihet och med brist på medmänsklighet?

Det kan tyckas att förändring verkar omöjligt. Men, ingenting är ju omöjligt. För att något ska förändras gäller det att världen får upp ögonen för konflikten och att vi är villiga att göra något åt detta. För regeringen i Burma är trots allt inte helt okänslig mot internationell kritik. Så länge konflikten i Burma uppmärksammas internationellt, finns det hopp om förändring.   

Peace out
/Louise

Morgonmarknad, Sverigebesök och glädjeyra!

Vilken härlig och annorlunda dag vi har haft idag! Det började tidigt, redan klockan 05.30 gick vi upp, frivilligt! Jag vet, det låter konsigt, men så här var det: Aphirak (hostelpappan) skämtade igår om att vi alltid sover så länge och att vi borde följa med honom till morgonmarknaden nästa morgon (idag). Marknaden började klockan 06.00. Detta var ett skämt från Aphiraks sida, vilket vi inte förstod. Så vi tänkte att vill han så gärna att vi följer med så får vi väl göra det. Så sagt och gjort gick vi upp tidigt och var klara till klockan sex. När Aphirak inte kom och hämtade oss antog vi att han hade glömt oss (det är inget märkvärdigt här i Thailand). Så då tänkte vi att har vi ändå gått upp tidigt kan vi ju lika gärna cykla till marknaden själva. Trots att vi var riktigt trötta var det ändå väldigt mysigt. Det är väldigt många människor här som går upp med tuppen!

När vi hade gått på marknaden ett tag och köpt lite grejer cyklade vi hem igen. På vägen hem mötte vi ingen mindre än Aphirak, som var minst sagt chockad att se oss! Han hade aldrig förväntat sig att se oss uppe så tidigt... Komiskt att vi var på väg hem när han just kom dit!

I alla fall så stupande jag i säng så fort vi kom hem, och sov i några timmar... Men jag fick seriöst lust att strypa alla tuppar som bor i närheten av vårt hus. Det finns inget värre än irriterande tuppar som skriker varannan sekund när man försöker sova!

Idag var det en speciell dag på hostlet. Det har nyligen kommit hit en stor svenskgrupp på 35 pers som ska besöka baptistsamfundets olika projekt osv. i Thailand och idag skulle de till Mae Sariang och hälsa på på hostlet. Därför hade de idag speciell mat och ett speciellt kvällprogram. Detta betydde även att våra lektioner blev inställda. Men åh, vilken härlig kväll det var! Alla elever var så glada av att få besök! Efter att programmet var slut gick alla runt och pratade med varandra, brev och presenter byttes ut och svenskarna fick rundvandring på hostlet.

Svenskarna

Alla eleverna ville bli fotade med svenskarna. Det var riktigt kul för de vågade inte fråga själva, så jag och Johanna fick gå runt och fråga "Ursäkta kan du tänka dig att vara med på kort?", "Kan du ställa dig där?", "Tack, nästa!" Haha! Alla tjejer vill bli fotade med de svenska tonårskillarna och även med de små blonda tjejerna!


Man förstår verkligen hur mycket detta betyder för eleverna; att ha faddrar, att få besök, att människor på andra sidan jorden bryr sig. De är även väl medvetna om att det bland annat är tack vare dessa människor som de fått chansen till skolgång. Så denna dag var verkligen speciell. Det var smiley-faces everywhere! "I'm so happy!" gick eleverna runt och sa. Denna glädje spred sig verkligen - vilken glädjeyra! Vilken tur jag har som får vara här och uppleva allt!

Bee, Suwanee, jag och Ben



Eleverna sjunger

Glada tjejor! (och kille med för den delen)

Populära svenskar
(Jag och Johanna fick agera fotografer hela kvällen!)

Spela spel 

Jag och Sriporn (en av de äldsta eleverna)

Det har varit en lång och härlig dag idag. Dagen avslutades med att jag och Johanna åt Djungelvrål som Johanna fick i ett brev (som var medskickat med svenskgruppen)! Om någon känner för att skicka brev till mig, så får ni hemskt gärna göra det! Ätbar post uppskattas extra mycket!

Detta är min adress:

Louise Frilund
11/3 M 13 Bankad
Mae Sariang
Mae Hong Son 58110
Thailand

Godnatt!