Nytt hem, ny vardag, nytt namn

Nu är vi på plats i Mae Sariang där vi ska spendera större delen av vår tid i Thailand. Vi flyttade hit i lördags och sen dess har vi haft ganska fullt upp med att städa, döda spindlar, packa upp, cyklat runt i stan och inhandla varor som är nödvändiga att ha i ett hushåll, med mera. Vi har även varit på hostlet några kvällar, ätit middag (karenmat) och träffat eleverna, som nyss har kommit tillbaka från sina byar (de har haft lov).

Vår första mat-shopping, nu ska det lagas massa god mat!

I måndagskväll hade vi lek-och lära känna-kväll med alla 60 elever. Det var inte så lätt som vi trodde att det skulle vara! Även den allra enklaste leken var svår att förstå, även fast vi tyckte att vi förklarade jättte tydligt. Vissa lekar gick i alla fall rätt bra - och kul var det, trots att det var lite kaosartat där ett tag! Igårkväll skulle alla elever skriva brev till faddrar i Sverige, så då hade vi det lugnt.

Flitiga elever som skriver brev till Sverige!

Det är bara ett fåtal elever, som vi har pratat med som kan föra en konversation på engelska. Många elever svarar på thai när vi frågar dem något och andra verkar inte förstår mer är "how are you?". Många är blyga nu i början, men det är ändå lite skrämmande att vi tycks kunna prata bättre thai än en del pratar engelska. Men pedagogiken i skolan är verkligen dålig, det handlar bara om att praggla in ord och repetera, inte prata. Så det är inte så konstigt att de inte vågar prata på ett språk de knappt använt i praktiken.

Hostelföräldrarna Aphirak och Nong Krang har tre barn, Nong Bee, Nong Ben och Nong Bok. Bee och Ben är två härliga tjejer på 10 och 6 år som verkligen tycker om att komma och hälsa på oss. Deras skola har inte börjat än så de kommer hit varje dag. Vi spelar spel, lagar mat, bakar och målar tillsammas bland annat. Deras lillebror, Bok är en liten baby på 8 månader, supersöt!

Jag och Nong Bee



Nong Ben och Nong Bok


 Vår stad, Mae Sariang är inte så liten som jag innan trodde, men den ligger så pass långt bort från storstan att västerlänningar anses vara väldigt exotiska. När vi cyklar runt i staden  kollar verkligen alla på oss. Många ler och hälsar glatt, då börjar vi undra om det är någon vi känner, men det är ofta främlingar. Medan andra ropar typ "Hello!", "What's your name?", "My name is...", "I love you!" osv. Så... uppmärksamhet får vi allt!

Jag måste säga att det är väldigt svårt att komma ihåg elevernas namn, näst intill omöjligt faktiskt! Men som tur är har alla thailändare och karener smeknamn, som används mer än deras riktiga. Det roliga med thai-smeknamn är att det inte har någon koppling till ens riktiga namn. Utan man kan till exempel heta "äpple" eller "regn", egentligen vad som helst! Mitt namn är väldigt svårt för thailändare att uttala. Det blir ofta Louie eller Lucy. Johannas namn kan också vara svårt att uttala, så därför kom vi på att vi båda behövde varsitt thai-namn. Några elever fick komma på namn åt oss. Mitt namn blev "Sôm" (=orange, apelsin). Det kanske inte direkt symboliserar mig, men det är i alla fall lättare att uttala än Louise!

Det har hänt ganska mycket under dessa dagar, men nu har jag skrivit tillräckligt!

Godnatt!