Vilken dag!

Oh jag måste berätta om min händelserika och roliga dag! Det började med att vi skulle åka med Por till en karenkyrka, en ganska bra bit ifrån vårt hus. Han och hans "syster" kom och hämtade upp oss med sina mopeder. Ja, jag har faktiskt börjat åka moppe, jag som inte tänkte göra det i detta land. Men det är så smidigt och det är inte alls lika mycket trafik här som i Chiang Mai.

I alla fall åkte vi med Por och Pi, som denna "systern" hette. Karener kallar tydligen nära vänner för systrar, bröder, mostrar, morbröder osv. Väldigt förvirrande! Det var en väldigt stor kyrka vi kom till! Som vanligt fick vi lite halv-översättning. Mitt under gudstjänsten fick vi det plötsligt översatt att de ville att vi skulle sjunga en sång! "Ehhh, va?" tänkte vi, "Nu? Vilken sång?" Det var vi inte beredda på! Men eftersom man inte får tacka nej (det är väldigt oartigt) så gick vi förvirrat upp och sjöng det första som poppade upp i skallen på oss. Det råkade vara exakt samma sång som vi körde förra gången vi blev tillfrågade att sjunga: "Jag går på livets väg" - barnsången med tillhörande rörelser. Jag kan inte beskriva situationen annat än knäpp! Vi hade ju inte direkt fått chansen att sjunga igenom sången eller bestämma om vi skulle sjunga den en eller två gånger osv. Dessutom var det  accapella. Men vi sjöng, jag började skratta i mellanåt (gjorde inte saken bättre), rösten sprack lite ibland (måste låtit vackert). Ni kan tänka er! Dessutom såg publiken gravallvarliga ut, haha! Vi borde verkligen öva in en låt till nästa gång, kanske någon mer seriös. Men situationen var ju trots allt väldigt komisk. Som tur är har jag inte svårt att skratta åt mig själv! Det är helt okej att bjuda på sig själv ibland :)

Efter kyrkan åkte vi hem till någon som Por och Pi kände och åt lunch (karenmat). Sedan åkte vi med Por, Pi, hans riktiga syster, hans bror och en kille som hette Nom (även han en "bror") till ett vattenfall! Att åka till vattenfall är något som är vädligt typiskt thai. Jag rekommenderar verkligen alla som någon gång får chansen att åka till ett vattenfall, gör det! Det är himla roligt alltså. Vi klättrade, hoppade och plaskade allt vad vi orkade! Självklart togs det en massa bilder också.

Jag och Johanna!

Högt upp i vattenfallet!

Klättring!




Efter det åkte vi till söndagsmarknaden som hålls varje vecka i staden. Den var skrattretande liten jämfört med Chiang Mai's motsvarighet. Men det fanns god mat i alla fall! Efter att vi hade ätit åkte vi upp lite i bergen till en utsiktsplats och tittade på solnedgången! Det var häftigt. Det blev en hel del fotande och mycket skratt! Vilka knäppa människor! (positiv bemärkelse) Deras humor var verkligen knäpp, jag och Johanna skrattade mer åt dem än det som de tyckte var roligt, haha! Ett mycket härligt gäng måste jag säga! och verkligen ett härligt slut på en härlig dag.

Marknadsmat

Ojojoj, imorn måste jag verkligen planera lektioner!

Ha det så bra där hemma (eller var ni nu befinner er). Saknar er!

Roadtrip till Burma-gränsen

Idag har vi gjort en rolig och spännande utfllykt! Vi åkte till floden Salawin, som inte är vilken flod som helst, utan gränsfloden till Burma. Por kom och hämtade upp oss i en liten flakbil vid halv elva tiden. Bilen hade bara två säten, så vi blev lite rädda att en av oss skulle behöva sitta ensam på flaket. Men nej, vi skulle tydligen få plats i bilen. "Louise, you are smallest, you can sit there? (bakom sätena stod det en liten plastpall). Jag, inte riktigt säker på om han skämtade eller inte: "Hah, okeeey!" Han skämtade inte. Så där satt jag, hälften bakom Johannas säte och hälfen mellan sätena. Ni kan ju försöka föreställa er hur det såg ut! Det kändes lite som att jag var en illegal flykting som skulle transporteras någonstans! Obekvämt, men klart värt det. Man får vara lite flexibel!

Som vanligt var vägarna uppe i bergen allt annat än bra: skumpiga, leriga, trasiga. På ett ställe hade en stor stenbumling ramlat ner från bergen på vägen, så det var inte så lätt att ta sig förbi. Men utsikten var lovely som vanligt!

Stenbumling...

Upp på stenbumling!

Utsikten är i alla fall fin!

Roadtrip!

Det var häftigt att faktiskt se Burma, rakt över floden! Landet med ett av världens värsta diktaturer. Det är skrämmande vilka förhållande människorna där lever under, framförallt minoritetsgrupperna som blir förföljda och trakasserade av regeringen. Det är svårt att föreställa sig och svårt att förstå hur nära vi faktiskt är. Vi märker ju inget av vad som händer bara några mil från vår lilla stad. På torsdag i nästa vecka ska vi få åka till ett flyktingläger för flyktingar från Burma, det blir nog en upplevelse.

Burma

Tyvärr fick vi inte chansen att åka över med båt, det skulle vi nog ha bokat innan... men det såg ut att vara väldigt strömt också, så det var kanske lika bra. Jag hoppas att vi får chansen senare! På vägen hem stannade vi vid ett av alla stora risfält och fotade lite.

Vi hann knappt komma hem förän vi fick besök av Nong Bee och Nong Ben och även deras kompisar denna gång! Det var vi inte riktigt beredda på, men vi lekte och spelade spel med dem, så det var trevligt. Nong Ben, 6, med förväntansfull blick: "Tham kanon may?" (kan vi baka?). Denna gång var jag tvungen att göra henne besviken, vi kan ju inte baka varje dag haha! De var i alla fall här ett tag och sen försvann de lika fort som de kom! :)

Första lektionen avklarad!

Jag hade min första lektion idag! Jag vet inte riktigt om jag ska bedöma den som lyckad eller ej. Det var en grupp på tre tjejer och två killar, som alla var nya på hostlet (12-13 år). Man kan säga att deras kunskaper i engelska var väldigt begränsade... Så jag fick använd mycket thai, men det var svårt att förstå när de pratade thai med mig! Inte nog med att de pratar fort, de använder ju en annan dialekt än den vi har lärt oss (vi lärde oss central thai).

Först frågade jag om namn och ålder och lite vad de hade gjort idag (det mesta blev tyvärr på thai eftersom de inte förstod så mycket). Sedan gick vi igenom lite siffror, det kunde de! Efter det momentet frågade jag lite om deras familjer (det blev mest på thai) och sedan skulle de rita sina familjer. Det momentet tog större delen av lektionen eftersom alla hade så stora familjer och var så noga med att rita. Det roliga var att det mest var killarna i gruppen som satt och fnissade. En tjej var jätte frammåt och pratade hela tiden, på thai tyvärr. Sedan var det två tjejer som var lite blygare. Men så söta de var! Trots att de är 12-13 år ser de ut som 10! :)

Efter lektionen skulle vi följa med Por, en trevlig snubbe som vi träffade på ungdomskonferenser för några veckor sen som råkade bo i Mae Sariang, till en resturang. Det var trevligt. Imorn ska vi åka med honom till Burma-gränsen! Rätt coolt faktiskt, det ser jag fram emot. :)

En liten uppdatering bara

Idag har varit en ganska vanlig dag, vi har handlat och haft besök av Nong Bee och Nong Ben. Vi bakade chokladbollar tillsammans, vilket de verkligen tyckte var kul och gott! De är alltid kul att göra chokladbollar med barn, det blir så kladdigt och halva smeten försvinner alltid under tiden! Det är jämt här när vi ska laga lunch, vilket är rätt kul för de tycker alltid att vår mat är jätte god (jag lovar, det är sant!)

Vi har även gjort klart alla grupper och scheman för våra engelska-lektioner. Jag och Johanna ska undervisa 6 grupper var, plus hostelföräldrarna Aphirak och Nong Krang och även Nong Ben (6 år), måndag till fredag. Det blir ungefär två grupper per kväll (de nya eleverna ska vi undervisa två gånger i veckan). Imorn ska vi ha våra första lektioner! Det är båda grupper med nya elever, så vi får se hur det går! Men det ska bli kul att komma igång och se lite vad man har att göra med. :)

Vi var som vanligt på hostlet på kvällen, åt middag och satte upp grupperna och schemat. Vi fick även hjälv av en elev att översätta några vanliga sånger som de brukar sjunga, till fonetisk thai (eftersom vi inte har lärt oss thaiskrift än). Så nu kan vi snart sjunga med på thai också!

Nytt hem, ny vardag, nytt namn

Nu är vi på plats i Mae Sariang där vi ska spendera större delen av vår tid i Thailand. Vi flyttade hit i lördags och sen dess har vi haft ganska fullt upp med att städa, döda spindlar, packa upp, cyklat runt i stan och inhandla varor som är nödvändiga att ha i ett hushåll, med mera. Vi har även varit på hostlet några kvällar, ätit middag (karenmat) och träffat eleverna, som nyss har kommit tillbaka från sina byar (de har haft lov).

Vår första mat-shopping, nu ska det lagas massa god mat!

I måndagskväll hade vi lek-och lära känna-kväll med alla 60 elever. Det var inte så lätt som vi trodde att det skulle vara! Även den allra enklaste leken var svår att förstå, även fast vi tyckte att vi förklarade jättte tydligt. Vissa lekar gick i alla fall rätt bra - och kul var det, trots att det var lite kaosartat där ett tag! Igårkväll skulle alla elever skriva brev till faddrar i Sverige, så då hade vi det lugnt.

Flitiga elever som skriver brev till Sverige!

Det är bara ett fåtal elever, som vi har pratat med som kan föra en konversation på engelska. Många elever svarar på thai när vi frågar dem något och andra verkar inte förstår mer är "how are you?". Många är blyga nu i början, men det är ändå lite skrämmande att vi tycks kunna prata bättre thai än en del pratar engelska. Men pedagogiken i skolan är verkligen dålig, det handlar bara om att praggla in ord och repetera, inte prata. Så det är inte så konstigt att de inte vågar prata på ett språk de knappt använt i praktiken.

Hostelföräldrarna Aphirak och Nong Krang har tre barn, Nong Bee, Nong Ben och Nong Bok. Bee och Ben är två härliga tjejer på 10 och 6 år som verkligen tycker om att komma och hälsa på oss. Deras skola har inte börjat än så de kommer hit varje dag. Vi spelar spel, lagar mat, bakar och målar tillsammas bland annat. Deras lillebror, Bok är en liten baby på 8 månader, supersöt!

Jag och Nong Bee



Nong Ben och Nong Bok


 Vår stad, Mae Sariang är inte så liten som jag innan trodde, men den ligger så pass långt bort från storstan att västerlänningar anses vara väldigt exotiska. När vi cyklar runt i staden  kollar verkligen alla på oss. Många ler och hälsar glatt, då börjar vi undra om det är någon vi känner, men det är ofta främlingar. Medan andra ropar typ "Hello!", "What's your name?", "My name is...", "I love you!" osv. Så... uppmärksamhet får vi allt!

Jag måste säga att det är väldigt svårt att komma ihåg elevernas namn, näst intill omöjligt faktiskt! Men som tur är har alla thailändare och karener smeknamn, som används mer än deras riktiga. Det roliga med thai-smeknamn är att det inte har någon koppling till ens riktiga namn. Utan man kan till exempel heta "äpple" eller "regn", egentligen vad som helst! Mitt namn är väldigt svårt för thailändare att uttala. Det blir ofta Louie eller Lucy. Johannas namn kan också vara svårt att uttala, så därför kom vi på att vi båda behövde varsitt thai-namn. Några elever fick komma på namn åt oss. Mitt namn blev "Sôm" (=orange, apelsin). Det kanske inte direkt symboliserar mig, men det är i alla fall lättare att uttala än Louise!

Det har hänt ganska mycket under dessa dagar, men nu har jag skrivit tillräckligt!

Godnatt!

Fullt upp innan flytt!

Aaah! Nu är det bara två dagar kvar till flytten till Mae Sariang! Vilket betyder två saker:
1. Vårt softa liv i Chiang Mai är härmed slut
2.  Nu börjar äventyret på allvar!

Spännande, läskigt, förväntansfullt

Idag har vi ägnat hela dagen åt förberedelser inför flytten. Först åkte vi en fotoaffär och framkallade lite bilder som vi ska ha i huset och så tog jag visumbilder. Sedan åkte vi till Carrefour (typ ett väldigt stort Coop) och handlade mat och andra varor som vi antagligen inte kommer kunna hitta i Mae Sariang. Självklart kommer vi kunna köpa mat där, men utbudet är inte alls lika stort som i Chiang Mai. Sedan åkte vi till en affär som heter Yok, där man kan hitta många västerlänska varor, bland annat bakprodukter, till helt okej priser (västerlänska varor är annars ganska dyra).

Efter språklektionen bakade vi morotskaka. Det ska vi bjuda khruu Fon på imorn (vi ska även bjuda på middag). Anledningen är helt enkelt att vi imorn har vår sista thai-lektion och vi vill passa på att tacka henne för att hon är en så bra lärare och person! Kakan blev hur som helst hur god som helst, hoppas vi lyckas lika bra med maten..

Förresten! Jag tror att jag faktiskt börjar vänja mig lite med den kryddstarka maten. Här om dagen åt vi på en resturang tillsammans med Ewa och Ingvar (svenskarna vi bor med för tillfället). Jag och Ewa beställde samma maträtt (kycklingwok med cassewnötter). När vi nästan hade ätit upp påpekade hon att chilin smakade alldeles för mycket i maten. Jag, förvånad: "vilken chili?" Jag hade alltså inte ens märkt att det var stora chilibitar i maten, jag trodde att det var paprika! Jag var chockad att jag hade kunnat äta utan att ens märka den starka smaken. Haha, ibland överrsakar man sig själv! ;)

Annars har det regnat mycket de senaste dagarna, alltså väldigt mycket. Igår var hela vår gata översvämmad. Det blir alltid stora pölar (läs floder) på gatan efter regnskurarna, men igår var det ganska extremt, en decimeter djupt vatten att vada igenom! Med andra ord, det märks att det är regnperiod.

Ha det bra så länge! Skriver snart igen.

När två kulturer möts och krockar

Igår kunde jag inte sova, jag somnade nog inte förän klockan tre. Inte hann jag sova speciellt länge innan väckarklockan ringde! Klockan sju kom Pete (engelsk missionär) och Jirasak (vår ena handledare) och hämtade oss, och så bar det av till en by, ungefär mellan Chiang Mai och Chiang Rai, där det pågick ett ungdomsläger.

Väl framme möttes vi av den vackraste utsikten jag sett hittills - höga, gröna berg uppenbarade sig på alla sidor om oss, på så nära håll. Men det jag fick uppleva nästkommande timme var inte trevligt alls, enligt mig. En man undervisade ungdomarna om "att vara förberedd" inför äktenskapet. Jag och Johanna fick översättning av varsin tonåring, min tolk var tyvärr inte speciellt bra på engelska. Det kanske var där det gick fel.

Min upplevelse av undervisningen var i alla fall att han pratade om att man måste gifta sig med en kristen och om man inte gjorde det skulle ens barn inte att ha "rent blod". Sedan fick jag översatt att kvinnan är oren om hon har sex innan äktenskapet. Jag var så arg att jag höll på att koka över. Men det enda jag kunde göra var att sitta där och lyssna sammanbitet. Den lilla killen som översatte åt mig verkade tycka att allt som sades var helt naturligt. Kulturkrock!

Vi pratade senare med Pete och frågade om han kunde förklara lite mer om vad undervisningen egentligen handlade om, och om det var så illa som vi hade upplevt (speciellt jag). Efter att han hade förklarat förstod vi att vi inte hade fått hela översättnigen, utan bara det mest extrema. Jag var inte lika arg längre, även fast jag absolut inte höll med om mycket av vad som hade sagts. Men jag förstod lite mer i alla fall. Det finns många olika perspektiv på saker och ting. Något som är självklart för oss är främmande för andra, och vice versa. Den svenska kulturen och karenkulturen är nog så olika de bara kan bli.

Sedan när vi skulle äta lunch behövde vi inte stå i kö som alla andra, utan vi fick sitta i ett särskilt rum, med "de viktiga personerna" där maten var framdukad på bordet. Förrutom jag och Johanna var det en till kvinna, och sedan en massa gubbar.

Efter lunchen fick vi i alla fall lyssna på en man som var mycket trevligare att både se och lyssna på. Vi förstod inte så mycket, eftersom vi inte fick någon riktig översättning, men det märktes att han var en mycket bra talare - och det var inte svårt att förstå att han hade humor också.

Sedan var det sport - fotboll för killar och volleyboll för tjejer (som vanligt). Vi kollade på och pratade lite med trevliga människor och åt glass.

Barnen hängde på glass"bilen"